Biobränslemarknaden i Sverige

Den redan pågående energiomställningen i Sverige och EU-ländernas nya åtaganden till 2020 för att öka andelen förnybara energikällor och minska på utsläppen av växthusgaser har ökat trycket på biomassa för energiändamål. Med fokus på den i Sverige dominerande biomassan från våra skogar ges här en nulägesanalys som främst syftar till att förklara skillnaden mellan fysiskt tillgänglig biomassa och den på biobränslemarknaden realiserade biomassan samt vad som kan påverka detta utbud på kort och lång sikt. Historiskt skördades våra skogar för en växande exportmarknad utan att några ansträngningar att etablera ny skog gjordes. För drygt 100 år sedan startade därför en restaurering av den svenska skogen med målsättningen att öka virkesförrådet. Från 1923 fram till idag finns, genom riksomfattande datainsamling, tillförlitlig statistik om virkesförrådet och därmed biomassatillgången i våra skogar. Under den perioden har virkesförrådet, genom aktiv skogsskötsel och avverkningsnivåer som de flesta år understigit tillväxten, ökat från 1760 miljoner kubikmeter till drygt 3000 miljoner kubikmeter. En viktig kunskap att ta med sig från detta är att det tar lång tid att öka virkesförrådet, vilket hänger ihop med skogens långa omloppstid. På i skogliga sammanhang kort sikt (10-20 år) är därför bidraget från skogen till biobränslemarknaden främst beroende av det virkesförråd vi redan har, dess tillväxt, avverkningsnivån i dessa skogar och eventuell import av skogsbiomassa. På medellång (20-50 år) till lång (50-100 år) sikt kan utbudet påverkas genom olika tillväxthöjande skötselåtgärder, vilket kan komma att ske om skogsägarna kan övertygas om att sådana skötselåtgärder också är en lönsam investering. Dagens stående virkesförråd (enbart stamved) omräknat till total trädbiomassa där även grenar, barr och löv samt stubbe och rötter ingår, motsvaras av drygt 2000 miljoner ton torr biomassa, vilket i energitermer motsvaras av drygt 10 000 TWh, varav drygt hälften i stambiomassa och resterande i grenar och toppar (så kallad grot) samt stubbar och rötter. För att kunna skatta bidraget från denna resurs till energiindustrin krävs först ett antagande om vilken avverkningsnivå som kommer att råda framöver. Flödet av biomassa till energiindustrin har än så länge till stor del hängt ihop med avverkningsnivåer styrda av skogsindustrin och en skogshushållningsnorm där avverkningen legat under tillväxten. Det är därför rimligt att anta att skogsbruket under de kommande decennierna kommer att agera som tidigare - men det kan naturligtvis inte uteslutas att avverkningarna blir högre eller lägre. Prisutvecklingen på skogsråvaran kommer liksom tidigare att vara avgörande för uttagsnivåerna även om de inte direkt styrs av ett strikt företagsekonomiskt tänkande. En del skogsägare ser istället sitt skogsägande som ett värdesäkrat arv till kommande generation. I ett scenario där skogsbruket avverkar som tidigare kommer avverkningsnivåerna att ligga på drygt 80 miljoner kubikmeter per år, vilket lämnar biomassa i form av grot och stubbar motsvarande ca 120 TWh kvar i skogen. Energin i stamveden är idag redan intecknad och grot motsvarande 8 TWh skördas redan medan stubbar enbart skördas i försöksskala. Grovt räknat finns i detta scenario en fysisk maxpotential i form av grot och stubbar motsvarande 110 TWh att hämta i samband med avverkningar i landets skogar. Hur mycket av denna biomassa som sedan kommer att skördas beror på en mängd faktorer. Den fysiska maxpotentialen utgör ett absolut tak och den på marknaden realiserade potentialen ligger avsevärt lägre på grund av olika faktorer: • Den tekniska potentialen styrs av tekniska restriktioner som i många fall är tydligt kopplade till ekonomiska restriktioner. Det vill säga befintlig teknik och logistik sätter gränser för vilka kvantiteter det är lönsamt att ta ut ur våra skogar. Det finns dock stor potential för att utveckla tekniken vad gäller skörd av sådan biomassa som tidigare lämnades kvar i skogen vid stamvedsskörd. I stort sätt hela den teknik- och produktivitetsutveckling som skogsbruket har genomgått har riktat in sig på skörd av enskilda stammar för leverans till massa- och pappersindustrin samt sågverken. Idag då biomassan i grenar, toppar, stubbar och klena stammar också har ett kommersiellt värde finns mycket utvecklingsarbete kvar att göra. • Den ekologiska potentialen kopplar tydligt till de värden som brukare av våra skogar förväntas ta hänsyn till, nämligen biologisk mångfald, skogsmarkens långsiktiga produktionsförmåga, effekter på skogsmarken och därmed på grundvatten och omgivande sjöar, vattendrag och hav. Den ekologiska potentialen påverkas också direkt av lagar såsom miljöbalken och skogsvårdslagen liksom av de certifieringskriterier som finns kring den certifierade delen av svenskt skogsbruk, vilket idag omfattar broderparten av skogsarealen inom ramen för två certifieringssystem, Forest Stewardship Council (FSC) och Programme for the Endorsement of Forest Certification (PEFC). • Nivån på den socialt acceptabla potentialen sätts bland annat av allmänhetens uppfattning om vad som är rimlig exploatering av biomassan i naturresursen skog. Här ingår annan alternativ markanvändning såsom rennäring, jakt, friluftsliv, svamp- och bärplockning samt hänsyn till forn- och kulturlämningar. Delar av detta regleras i kulturminneslagen, skogsvårdslagen och rennäringslagen. • Den ekonomiska potentialen styrs i grunden av prissättningen på biomassa för energiändamål och hur detta pris förhåller sig till kostnaderna för att leverera biomassan. Men potentialen styrs också av prissättningen på skogsråvaran för skogsindustrin och därmed lönsamheten för skogsindustrin då en stor del av energiflödena av skogsbiomassa för energiändamål går via skogsindustrin. Andra viktiga faktorer här är hur privata skogsägare värderar sitt skogs-innehav och vad de önskar få ut av det i form av pengar eller andra värden. Alla dessa faktorer behöver vägas in vid bedömning av den framtida biomassapotentialen från den svenska skogen. Då samtliga faktorer är mer eller mindre rörliga blir detta naturligtvis svårt, vilket förklarar varför olika bedömare kan landa på så olika nivåer. Ett exempel på detta är SLU:s skattning från 1998 som efter restriktioner landade på en grotpotential motsvarande 32 TWh medan Skogsindustrierna 2005 menade att grotpotentialen stannar på 15 TWh. Utöver grot och stubbar finns ytterligare biomassa-potential från våra skogar i klena stammar och ändrade apteringsrutiner där prisrelationen mellan massaved och energived kan komma att vara styrande för vid vilken toppdiameter toppen kapas och huruvida virket ska gå till massaindustrin eller energiindustrin. Energiindustrin har här en konkurrensfördel då den finns mer väl spridd över landet, vilket minskar transportkostnaden för råvaran. Hur mycket som detta kommer att ge beror av samma faktorer som ovan vilket försvårar och skapar osäkerhet i skattningen. På längre sikt (50-100 år) kan utbudet av trädbio-massa påverkas genom insatser som ökar skogs-produktionen. En tumregel här är att små insatser över stora arealer ofta ger mer än stora kostsamma insatser på en begränsad areal. Här finns redan kunskapen och framtida potentialer går att skatta. Även detta blir emellertid en lek med siffror så länge som det inte går att få med skogsägarna. För att skogsägarna i stor omfattning ska leverera näringsrikt skogsbränsle i form av GROT, klena stammar och stubbar måste priset på råvaran ligga på en rimlig nivå i förhållande till näringstillförsel för att kompensera för eventuella tillväxtförluster. En förändrad syn på ungskogsskötslen för att maximera biomassaproduktionen i ungskog kräver att tekniken för att skörda klena stammar utvecklas och effektiviseras innan metoden kan rekommenderas i en skala som sedan märks på marknaden. Investeringar i nästa skogsgeneration bygger på en övertygelse om att energimarknaden tillsammans med skogsindustrimarknaden kommer att vara stark i ett längre perspektiv (50-100 år). Då en stor del av intäkterna för skogsägaren kommer från sågtimmer kan nya skogsskötselsystem med ökad biomassaproduktion tillsammans med kvalitetssågtimmer påverka skogsägarna. Jordbrukets förutsättningar att leverera biomassa till energisektorn har utretts i sen tid i rapporten Bioenergi från jordbruket - En växande resurs (SOU 2007:36). Där konstateras att jordbruket stod för 1,5 TWh av energitillförseln år 2005, vilket svarar mot blygsamma 1 % av total tillförsel. För att få lite perspektiv på jordbrukets potential konstaterar utredningen vidare att svensk växtodling år 2005 producerade biomassa som om den använts för bioenergiändamål motsvarar knappt 80 TWh, varav cirka 30 TWh utgjordes av restprodukter (halm och blast m.m.). Insatsenergin vid denna odling, varav huvudparten utgjordes av fossila bränslen, var 5,5 TWh. Mer av dagens restprodukter från jordbruket kan naturligtvis nyttjas och delar av produktionen kan komma att ställas om med inriktning mot energigrödor vilket kan komma att ske om det bedöms som ekonomiska fördelaktigt. Dessutom finns jordbruksmark som idag ligger i träda som kan tas i anspråk. Ett flertal olika skattningar av jordbrukets potentiella bidrag har gjorts genom åren och här är spridningen än större än vad gäller skogens bidrag. Ett skäl till detta är att bedömningarna till stor del bygger på biomassa som ännu inte odlas i landet, därför kommer antaganden om hur stor andel av åkermarken som tas i anspråk för energiproduktion, vilka grödor som väljs och var i landet odlingen sker att spela stor roll för resultatet. Jordbrukspolitiken med dess regleringar och stöd samt det spridda ägandet minskar inte osäkerheten i dessa antaganden. Utredningen analyserade också vilken roll jordbruket kan ha vid olika utformningar av styrmedel samt vilka kostnadssänkningar som krävs för att de olika energigrödorna skall vara konkurrenskraftiga på marknaden. Den analysen kom fram till att tillskottet från jordbruket till omställningen av energisystemet kommer att bli relativt begränsat och att omställningen därför i första hand måsta klaras av med andra åtgärder. Sveriges torvresurser motsvarande 1,6 % av världens totala resurser, skulle också kunna utnyttjas i energiomställningen. Men trots att el producerad med torv i godkända kraftvärmeanläggningar berättigar till elcertifikat befinner sig torvbranschen i Sverige i kris. Orsaken är att torv tillsammans med kol belastas med en svavelskatt på 30 kr per kilo svavel, samt att torv i handeln med utsläppsrätter behandlas som ett fossilt bränsle med samma emissionsfaktor som kol. Torvens emissionsfaktor kommer att vara avgörande för i vilken utsträckning torven kommer att finnas på energimarknaden. Finland argumenterar för att torven borde klassificeras som ett “långsamt förnybart biobränsle” då torven, om än långsamt, växer till på de flesta torvmarker. Svenska myndigheter som utrett frågan på regeringens uppdrag bedömer att en acceptans inom EU för en förändrad systemgräns för torv inte kan uppnås förrän tidigast inför nästa åtagandeperiod som börjar år 2013. I Sverige har man bytt fokus från stora, i huvudsak öppna, myrar och istället riktat in sig på de torvmarker man kan anta läcker mer växthusgaser än de binder, varför det ur klimatsynpunkt skulle vara en fördel att skörda och utnyttja energin i den torven. Aktuella torvmarker är torvmarker som dikats för att gynna skogstillväxt, torvmarker som dikats för jordbruk och redan påbörjade och därmed dikade torvtäkter. En skattning visar att 7,4 miljarder kubikmeter torv motsvarande ca 7 400 TWh finns på sådana marker i landet. Delar av dessa resurser kan komma att realiseras om torven omklassificeras. Stöd för att detta kommer att ske kommer från FN:s klimatorgan (International Panel of Climate Change, IPCC) som fört över torv från kategorin övriga fossila bränslen till en egen kategori benämnd torv. Import av biomassa är ytterligare en möjlighet som står till buds för att mätta en växande marknad, men inom den europeiska unionen kommer marknaden sannolikt att hårdna som en följd av ländernas åtaganden till 2020. Ryssland och Kanada är stora skogsländer med potential att kunna leverera skogsbiomassa på världsmarknaden. På grund av omfattande skogsdöd och svåra tider för traditionell skogsindustri i Kanada finns goda förutsättningar för export en hel del skogsbiomassa för energi-ändamål under kommande år för att hålla liv i den egna skogsindustrin. Ryssland känns mera osäkert på grund av svag infrastruktur, brist på riskkapital och kompetens inom skogsbranschen samt en protektionistisk syn på skogsråvaran som manifesterats i exporttullar på rundved. Slutligen finns en framtida världsmarknadspotential om större realer snabbväxande energigrödor kommer till stånd i länder med ett klimat som ger en hög och varaktig produktion. De största potentialerna antas finnas i Sydamerika och Afrika.