Kvävetillgång och växtodling på en kärrtorvjord ovanpå lergyttja i Uppland

För att belysa grödornas tillgång på växttillgängligt markkväve i en organogen jord valdes ett åkerskifte med sådan jord ut för studier 1987-88 på gården Finnsholmen invid Vretaån i nordvästra Uppland. Ån sänktes 1896-98, vilket torrlade 3300 ha mossar och översvämmade arealer i Huddunge, Nora, Harbo och Östervåla socknar. Genom åsänkningen kunde det nämnda fältet odlas upp. Det hade brukats i drygt 70 år, när denna undersökning genomför-des, och nu (2013) i omkring 100 år. I en litteraturöversikt som bakgrund till studier av jord-måns-, växtodlings- och kväveförhållandena på platsen beskrivs den omfattande uppodlingen av sankmarker samt sänkta sjöar och vattendrag i Sverige under 1800-talet och i början av 1900-talet. Här kan sänkningen av Vretaån ses som ett exempel. Svenska Mosskulturför-eningen (1886-1939) bedrev en omfattande försöksverksamhet på mulljordar. Studierna visade bl.a. att mosstorvjordar var kvävefattiga, medan kärrtorvjordar oftast inte behövde kvävegödslas. Marken inom fältet på Finnsholmen tillhör den senare kategorin. Undersökningarna bedrevs inom en representativ observationsyta (48*100 m) inom skiftet. Vårkorn odlades på fältet 1987 och matpotatis 1988, båda åren utan kvävegödsling. Kväve-förhållandena inom observationsytan undersöktes främst genom bestämning av de årstidsvisa variationerna i mängderna mineralkväve (ammonium- och nitratkväve) i markprofilen (0-30, 30-60 och 60-90 cm) samt genom bestämning av totalkväveinnehållet bl.a. i skördarna. Inom 0-30 cm djup hade jorden inom observationsytan 1987-88 en mullhalt på drygt 60 % och ett pH-värde på 5,3. Under plogdjup och ned till 35-40 cm innehöll marken högförmult-nad kärrtorv och därunder lergyttja. Inom 30-60 och 60-90 cm djup var pH-värdena så pass låga som 4,2 respektive 3,5. Rötterna nådde huvudsakligen bara ned i den översta decimetern av lergyttjan. Denna kännetecknades av permanent sprickbildning. Härigenom blev jorden självdränerande. Kornets avkastning (biologisk skörd) 1987 uppgick till närmare 5900 kg kärna per ha inom observationsytan. Potatisen år 1988 gav en knölskörd på 31 ton per ha. Skördarna av både kornet och potatisen var högre än medelavkastningen av dessa grödor i Uppsala län och angränsande län vid denna tid enligt SCB:s statistik.Jämfört med fastmarksjordar fanns anmärkningsvärt mycket ammoniumkväve i alven (sär¬skilt på 60-90 cm djup), troligen till följd av de låga pH-värdena. Inom 0-90 cm fanns 151 kg/ha som medeltal för alla provtagningstillfällen. Även mängden nitratkväve var jämförel¬sevis stor, i genomsnitt 131 kg N/ha inom 0-90 cm djup. Under somrarna minskade mineral¬kvävet inom 0-30 cm genom grödornas kväveupptag. I alven förblev dock detta kväve i hög grad outnyttjat. Under höstarna tilltog mängderna genom fortsatt kvävemineralisering. Dessa förhållanden kan ha medfört ökad kväveutlakning och tyder på behov av fånggrödor. Vidare bör jordbearbetningen skjutas upp till våren för att inte stimulera kvävemineraliseringen. År 1987, då korn odlades, erhölls ett nettomineraliseringstillskott av kväve på 184 kg/ha från den 12 maj till den 4 november. Detta korn beräknades ha tagit upp 195 kg jordkväve per ha (inkl. en del övervintrande mineralkväve), och potatisen 1988 omkring 100 kg N/ha. Denna stora skillnad i mängderna utnyttjat jordkväve väcker frågan, om inte kvävemineraliseringen i organogena jordar kan variera kraftigt mellan åren. Både kornet och potatisen gav dock höga skördar utan tillförsel av gödselkväve. Beräknat för kvävebehovet för en kornskörd på 5000 kg/ha och en potatisskörd motsvarande 30 ton/ha innebär markens kväveleverans här en besparing på ca 100 kg mineralgödselkväve per ha och år jämfört med normala fastmarks-jordar, till ett värde av ca 1100 kr per ha och år enligt gödselpriser 2012-2013.