Inventering av fjällräv i Sverige och Norge 2021 | Overvåking av fjellrev i Sverige og Norge 2021

The Swedish Environmental Protection Agency (Naturvårdsverket) and the Norwegian Environment Agency (Miljødirektoratet) have developed a common methodology and standardized guidelines for the monitoring of arctic foxes in Scandinavia. The methodology was developed in 2016 and implemented in both Norway and Sweden in 2018. The goal is to provide reliable population estimates for the Scandinavian arctic fox population, track changes in population size in subpopulations, and evaluate effects of ongoing conservation actions. In Sweden, a national monitoring program was established in 2018. This program is coordinated and carried out by The Swedish Museum of Natural History (NRM) and the county boards in Jämtland, Västerbotten and Norrbotten. Before 2018 the monitoring had a varying and somewhat uncertain funding through action plans, projects and research funding. Both the planning and practical work have been carried out by Stockholm University (SU) in collaboration with the county administrative boards in Jämtland, Västerbotten and Norrbotten County. The county administrative boards have to a large extent been responsible for the winter monitoring, while SU has carried out and been responsible for most of the summer inventories. Since 2018, the overall national monitoring of arctic foxes in Sweden is funded by the Swedish Environmental Protection Agency, but a large part of the underlying summer field work is still financed from other sources. In Norway, a monitoring program for arctic fox was established in its current form as early as 2003. The monitoring in Norway has been and continues to be financed annually by the Norwegian Environment Agency. The Norwegian Institute for Nature Research (NINA) has stood and stands for expertise in prioritizing, overall national quality assurance and annual reporting, while the The Norwegian Nature Inspectorate (SNO) coordinates the practical implementation of the work. The arctic fox populations in Scandinavia are surveyed annually during winter and summer. In 2021, 118 arctic fox litters were documented in Scandinavia, 64 were in Sweden and 54 were in Norway. The litters were spread over 14 tundra areas from Varanger in the north to Hardangervidda in the south. There were 83 litters in cross-border areas, seven on the Varanger peninsula in north of Norway and the remaining 28 in the southern parts of the Norwegian alpine tundra. The reproductions in southern Norway during 2021 were associated with an increase in the abundance of lemmings and other rodents. The number of reproduction events observed northward from Västerbotten and Trøndelag was slightly higher than the previous year. This slightly weaker increase in the far north with the exception of Varanger is probably due to the fact that the small rodents are in lower abundance and that there are considerably fewer foxes present in that area. During 2021, foxes were released from the Norwegian Arctic Fox Captive Breeding Programme in one of the northern boarder areas (Reisa Sør) to aid the northern subpopulations. The release seems to have contributed to increased activity, especially across the border to Finland. The arctic fox population estimate for Sweden and Norway in 2021 is 471 individuals (338-603, 95 % confidence interval), based on the population model. A summary from the last 10-15 years' monitoring results shows a significant growth of the arctic fox population in Scandinavia during the time period.

På uppdrag av Naturvårdsverket i Sverige och Miljødirektoratet i Norge har en gemensam metodik och standardiserade riktlinjer för hur inventeringen av fjällräv i Skandinavien ska samordnas tagits fram. Metodiken utarbetades 2016, och implementerades i både Sverige och Norge från och med år 2018. Målsättningen är att kunna ge tillförlitliga och göra tydliga populationsberäkningar för den skandinaviska fjällrävspopulationen och för att kunna följa utvecklingen i de olika delpopulationerna över tid. Under 2021 har det utförts samordnad standardiserad fältdatainsamling, kvalitetssäkring och rapportering vilket i denna rapport presenteras i form av en gemensam populationsberäkning för fjällräv i Skandinavien. Inventeringen i Sverige har i nuvarande form pågått sedan 2018 och koordineras av Naturhistoriska Riksmuseet (NRM). Innan dess har inventeringen varit utan årlig statlig finansiering och delvis haft en osäker finansiering genom åtgärdsprogram, projektpengar och forskningsmedel. Både det planerande och praktiska arbetet har utförts av Stockholms universitet (SU) i samarbete med länsstyrelserna i Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Länsstyrelserna har i stor utsträckning varit ansvariga för vinterinventeringen, medan SU har genomfört och ansvarat för det mesta av sommarinventeringen. Från och med 2018 finansieras den övergripande nationella inventeringen av fjällräv med medel från Naturvårdsverket, men en del av det bakomliggande fältarbetet sommartid finansieras fortfarande från annat håll. I Norge etablerades ett övervakningsprogram för fjällräv i sin nuvarande form redan 2003. Övervakningen i Norge finansieras årligen av Miljødirektoratet. Norsk institutt for naturforskning (NINA) står för sakkunskapen vad gäller prioritering, övergripande kvalitetssäkring och årlig rapportering, medan Statens Naturuppsyn (SNO) samordnar det praktiska genomförandet av arbetet i fält fördelat på 7 regioner. År 2021 dokumenterades 118 fjällrävsföryngringar i Skandinavien, varav 64 i Sverige och 54 i Norge. Föryngringarna var spridda över 14 fjällområden från Varanger, Finnmark i norr till Hardangervidda i söder. Av det totala antalet föryngringarna fanns 83 kullar mer eller mindre i gränsöverskridande fjällområden, sju fanns på Varanger och övriga 28 i de södra delarna av utbredningsområdet i Norge. Minimumantalet vuxna fjällrävar (1 år eller äldre) i Sverige uppskattas till 128, baserat enbart på antalet föryngringar. I Norge är motsvarande siffra 207 individer. Totalt ger detta en minimumuppskattning av den skandinaviska fjällrävspopulationen på 335 vuxna individer för 2021. Om uppskattningen i stället baseras på beståndsmodellen visar det att populationen ligger högre, 471 individer totalt, baserat på den senaste 3-årsperioden (2019-2021). Beståndsmodellen ger en mer rättvisande bild eftersom den även tar med fjällrävar som inte upptäcks i övervakningen i beräkning. Antal fjällrävskullar och även kullstorleken följer tydligt smågnagarcyklerna. Det innebär inga eller få och små fjällrävskullar under bottenår för smågnagare och det motsatta för toppår. Mycket tyder på att föryngringarna i södra Norge kan kopplas till en smågnagartopp (inklusive lämmel). Den låga ökningen i föryngringar från Västerbotten/Trøndelag och norrut förklaras av en fortsatt låg smågnagarförekomst även om den ökat något under året. Det låga antalet föryngringar längst i norr beror förutom på att det varit betydligt färre smågnagare där även på att det finns lägre antal fjällrävar. Undantaget är Varangerhalvön, med sju föryngringar. Det är överraskande högt men kan troligen förklaras genom stödutfodringen. I år har 12 rävar satts ut från det norska avelsprojektet i de nordligaste gränsområdena som en åtgärd för att förstärka det nordligaste gemensamma beståndet. Utsättningen ser ut ha bidragit till ökad aktivitet, speciellt på den finska sidan. En sammanställning av tidigare års inventeringsresultat visar på en betydande tillväxt av fjällrävspopulationen i Skandinavien under de senaste 10-15 åren. Från att, genom dåtidens fältinventeringar, uppskattas vara mellan 40 och 60 individer runt år 2000, till enligt den senaste beräkningsmodellen 471 vuxna individer idag. Genom åtgärder har man lyckats återupprätta och minska avståndet mellan lokala delpopulationer. Från Snøhetta i södra Norge finns nu mer eller mindre kontakt mellan delpopulationerna österut till Helags i Sverige och norrut till Børgefjell-Borgafjäll och vidare norr till Junkern-Vindelfjällen. Denna positiva trend bekräftas även av att det har uppstått mer migration av fjällrävar mellan subpopulationer i Skandinavien. Ökad migration ger en självförstärkande positiv effekt på hela fjällrävspopulationen i Skandinavien, samtidigt som dess stabilitet och livsduglighet ökar. Tillståndet i nordligast Skandinavien är fortsatt kritiskt därav årets utsättning. Detta på grund av att det fortsatt är få individer fördelat på många småbestånd med stora avstånd.

På oppdrag fra Naturvårdsverket i Sverige og Miljødirektoratet i Norge ble det i 2016 tatt fram en felles metodikk og standardiserte retningslinjer for hvordan overvåkingen av fjellrev i Skandinavia skal gjennomføres og samordnes. Metodikken ble implementert i Sverige og Norge fra og med 2018. Målsetningen med å harmonere de pågående overvåkingsprogrammene var å komme fram til robuste og entydige bestandsestimater for den Skandinaviske fjellrevbestanden og dokumentere utviklingen over tid. Overvåkingen er også det viktigste grunnlaget for å evaluere bevaringstiltakene. I 2021 er overvåkingsarbeidet samordnet i hele kjeden fra innsamling av data i felt, til kvalitetssikring og rapportering. Denne rapporten presenterer en status for de ulike delbestandene (på tvers av landegrensene) og et samlet bestandsestimat for Skandinavia. I Norge ble overvåkingsprogrammet for fjellrev etablert i sin nåværende form i 2003, i tilknytning til den første handlingsplanen for fjellrev. Overvåkingen har hatt en løpende finansiering gjennom årlig bevilgning fra Miljødirektoratet. Norsk institutt for naturforskning (NINA) står for den faglige prioriteringen, overordnet kvalitetssikring og årlig rapportering, mens Statens naturoppsyn, (SNO) koordinerer den praktiske utførelsen av arbeidet i felt, fordelt på sju regioner. Overvåkingen av fjellrev i Sverige har i sin nåværende form pågått siden 2018, koordinert av Naturhistoriska Riksmuseet (NRM). Fra og med 2018 finansieres den overgripende nasjonale overvåkingen i Sverige av Naturvårdsverket, og utføres av länsstyrelsene i Jämtland, Västerbotten og Norrbotten, men en del av det bakenforliggende feltarbeidet på sommeren gjennomføres av Stockholm Universitet og finansieres fra annet hold. I 2021 ble det dokumentert 118 kull av fjellrev i Skandinavia, av disse var 54 i Norge og 64 i Sverige. Kullene var spredt over 14 fjellområder fra Varangerhalvøya, i nord, til Hardangervidda i Sør-Norge. Av disse var hele 83 av kullene i grenseoverskridende fjellområder. For øvrig ble syv kull registrert på Varangerhalvøya mens det ble dokumentert hele 28 fjellrevkull i de sørnorske delbestandene, hvorav 22 på Finse/Hardangervidda. Beregningen basert på bestandmodellen viser at bestanden i virkeligheten er høyere; 471 voksne individer (338 til 603, 95 % konfidensintervall) siste tre-årsperiode (2019-2021). Bestandsmodellen gir et riktigere bilde av utviklingen, som også tar hensyn til at ikke alle individer oppdages i bestanden. Antall fjellrevkull og kullstørrelse hos fjellrev følger svingningene i smågnagerbestandene; med ingen eller få og små kull i bunnår og mange store kull i år med mye smågnagere. Det lave antallet kull i nord forklares trolig av den lave smågnagertettheten, og at det finnes betydelig færre fjellrever i regionen. Det er mye som tyder på at kullene i Sør-Norge kan knyttes til en smågnagertopp med lemen tilstede, mens den lave økningen i antall kull fra Västerbotten/Trøndelag og nordover henger sammen med lav, men økende tetthet av smågnagere over sommeren. Unntaket er Varangerhalvøya, med sju kull. Det er overraskende høyt, men kan trolig ha sammenheng med støttefôringen. I vinter ble det satt ut 12 fjellrever fra Avlsprogrammet i grensetraktene mot Sverige og Finland for å forsterke den nordligste regionen. Dette ser ut til å ha bidratt til økt aktivitet, særlig på finsk side. Sammenstillingen av dokumenterte kull tilbake i tid viser at det har vært en betydelig vekst i fjellrevbestanden i Skandinavia de siste 10-15 årene. Fra et anslag på mellom 40 og 60 individer rundt år 2000, til mer enn 471 voksne individer i dag. Gjennom tiltak har man klart å reetablere, og korte inn avstanden mellom, lokale delbestander, i Midt-Skandinavia: fra Snøhetta østover til Sylan/Helags i Sverige og fra Sylan/Helags nordover til Børgefjell/Borgafjäll og videre nord til Junkeren/Vindelfjällen. Bestanden helt sør i Norge ser også ut til å være i sterk fremvekst. Denne positive utviklingen bekreftes også av økt utveksling av fjellrevindivider mellom delbestandene. Økt utvandring gir en selvforsterkende positiv effekt på fjellrevbestanden i Skandinavia, samtidig som det øker bestandens robusthet og levedyktighet. Tilstanden i nordlige deler av Skandinavia er fortsatt kritisk lav. Det er svært få individer fordelt på mange småbestander med store avstander.