Betesrestaureringens effekter på växtartrikedom och biologisk mångfald : -restaurering av betesmark på Hallands Väderö | Effects of grassland restoration on plant species richness and biodiversity : -pasture restoration on Hallands Väderö

Abstract Pasture is a very species-rich but threatened nature type, and compared to 200 years ago, only five percent of natural pastures remain in Sweden. One way to try to save the biological diversity that pastures harbor is to restore overgrown land by clearing and reintroducing grazing animals. At the site chosen for this study, Hallands Väderö, 92 ha of pasture have been restored during less than ten years. The purpose of this thesis is to compare species richness in vegetation on recently restored land (cleared 2-10 years ago), land that has been grazed continuously for a long time and overgrown pasture, and to investigate whether the number of plant species increases with time after a pasture restoration. Thirteen locations on the island were selected, and three randomly selected square meter squares per area were inventoried. Each area was then searched for more species that were not present in the random squares. The data underwent analysis using regression analysis, ANOVA and Tukey test. Results indicated no significant relationship between the number of species in an area and the time (years) after a restoration. The Tukey test indicated that the biological diversity (effective number of species) was statistically significant higher on continuously grazed areas than on overgrown areas and that the number of species was statistically significant higher on restored areas than on overgrown areas. This means that there is an effect of the management; the number of species increases after grazing restoration, and biodiversity is higher on continuously grazed land than on overgrown land. The fact that the overgrown pasture has the lowest number of species shows that we risk losing species if pastures are abandoned and overgrown.

Sammanfattning Betesmark är en väldigt artrik men hotad naturtyp och jämfört med för 200 år sedan finns endast fem procent av naturbetesmarkerna i Sverige kvar. Ett sätt att försöka bibehålla den biologiska mångfalden, som betesmark hyser, är att restaurera igenväxt mark genom röjning och återintroduktion av betesdjur. På den valda platsen för denna studie, Hallands Väderö, har 92 ha mark betesrestaurerats under knappt tio års tid. Syftet med detta examensarbete är att jämföra artrikedom i växtligheten på nyligen restaurerad mark (röjd för 2–10 år sedan), mark som betats kontinuerligt under lång tid och igenväxt betesmark samt att undersöka om antalet växtarter ökar med tiden efter en betesrestaurering. Tretton platser på ön valdes ut och tre slumpvis valda kvadratmeterstora rutor per område inventerades. Varje område genomsöktes sedan efter fler arter som inte fanns i de slumpade rutorna. Datan analyserades med regressionsanalys, ANOVA och Tukey-test. Resultatet visade att det inte fanns något signifikant samband mellan antal arter på ett område och tiden (år) efter en restaurering. Tukey-testet visade att den biologiska mångfalden (effektivt artantal) var statistiskt signifikant högre på kontinuerligt betade områden än igenväxta områden och att antal arter är statistiskt signifikant fler på restaurerade områden än igenväxta områden. Detta betyder att det finns en effekt av skötseln; antal arter ökar efter en betesrestaurering och den biologiska mångfalden är högre på kontinuerligt betad mark än igenväxt mark. Att den igenväxta betesmarken har lägst antal arter visar på att vi riskerar att förlora arter om betesmarker överges och växer igen.