The Green and Just City? Discourses on urban greening in local sustainability planning

إنجليزي. In the realm of urban planning, urban greening – the creation or restoration of green spaces in cities – has risen as an attractive approach for policy-makers and planners engaged in sustainability. As the benefits of urban greening are many, from social and cultural to environmental and economic, it has become positioned as a win-win solution to several urban challenges related to sustainable development. A growing group of scholars has, however, stressed that urban greening can give rise to new injustices and inequalities through disproportionally benefiting those already well off, as well as creating paradoxical effects of green gentrification. Despite this, urban greening continues to be a consensus-oriented planning approach with little consideration of for whom the green city is created. This study applies critical discourse analysis to explore how the idea of urban green space as a public good for all discursively has come about, and with what implications on social justice. Through a case study in Gothenburg, four discourses on urban greening are identified: the liveable city, the attractive city, the resilient city, and the dense city. In policy, these discourses co-exist and complement one another in creating a utopian vision of the green city. In practice, however, discursive struggles often materialise, resulting in conflicts between different development goals and a decoupling between policy objectives and the urban reality. Notably, the study indicates a prioritisation of economic goals, resulting in urban greening interventions often being rationalised by their potential of increasing attractiveness and competitiveness. Issues of social justice, however, are poorly understood, and the equity implications potentially arising from urban greening agendas receive little or no attention.

السويدية. Hållbar stadsutveckling är ett viktigt och allt mer prioriterat fokus inom samhällsplanering. Inom ramen för detta har gröna lösningar (ny eller upprustad grönyta, så som parker, gröna stråk, och regnträdgårdar) på senare tid fått ökad uppmärksamhet. Grönska och naturmiljöer utgör viktiga inslag i stadsmiljön och bidrar till att göra den täta staden trivsam, levnadskraftig och attraktiv, samtidigt som det ökar stadens resiliens och förmåga att hantera klimatförändringar. Grönska har därmed kommit att framställas som en multifunktionell lösning inom stadsplanering, med nyttor i termer av både social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Ofta antas det att dessa nyttor samverkar och att alla i staden gynnas av grönskan. Denna studie visar dock att detta inte alltid är fallet, och att nya eller upprustade grönytor även kan ge upphov till oönskade sociala effekter för vissa människor. Dels handlar det om att nyttorna av grönska ofta är ojämnt fördelade, och att satsningar på parker och grönytor tenderar att förläggas till mer välbeställda områden. Dels handlar det om att nya eller upprustade grönytor ofta höjer ett områdes attraktivitet vilket kan bidra till ökade priser på boende och med det utträngningseffekter. För att synliggöra denna komplexitet kring gröna lösningar behövs ökad förståelse för relationen mellan grönska och sociala aspekter av rättvisa. Med utgångpunkt i detta undersöker denna uppsats idéer och diskursiva uppfattningar kring gröna lösningar inom stadsplanering med syftet att nyansera förståelsen kring för vem den gröna staden skapas. Genom en fallstudie i Göteborg identifieras fyra diskurser som formar uppfattningar, och således planering och praktiker, relaterat till grönyta inom hållbar stadsutveckling: den levande staden, den attraktiva staden, den resilienta staden, och den täta staden. Tillsammans bidrar dessa diskurser till att skapa en bild av den gröna staden som en utopi för alla, medan aspekter av vem som gynnas och i vilken utsträckning osynliggörs. Genom fallexemplet Kvillebäcken – ett gammalt industri- och serviceområde som sedan början av 2000-talet omvandlats till modernt och exklusivt bostadsområde för en urban medelklass – undersöks även diskursernas väg in i praktiken. Resultatet belyser motsättningar mellan retorik (diskurs) och praktik, då den marknadsförda bilden av Kvillebäcken som grönt och hållbart i stor utsträckning har frånkopplats den fysiska platsen och förblivit en avlägsen vision. Slutligen betonar uppsatsen vikten av att i större utsträckning integrera ett perspektiv av rättvisa i relation till grönplanering. Detta med strävan att skapa städer som är gröna, hållbara, och inkluderande för alla.