Dalby Söderskog : en studie av trädarternas sammansättning 1921 jämfört med 2005

English. The national park Dalby Söderskog is situated ten kilometres east of Lund and has been a national park since 1918. The vegetation consists of a deciduous forest of Oak, Beech, Elm, Ash and Alden. The forest is also famous thanks to its rich spring flora of among others Anemóne nemorósa, Anemóne ranunculoídes and Corýdalis bulbosa. In the summer of 1921 a map was drawn that shows the distribution of Dalby Söderskog along with every tree in it (figure 1). This paper is based on that very map, but also on other tree enumeration in the 20th century, such as one in 1935 when the young trees in Dalby Söderskog were measured. During the years of 1928 to 1936 Lennart Lindquist made a study concerning the hydro geographical conditions in Dalby Söderskog. The aim of this study was first to digitise the 1921-map using ArcGIS9 then, using field measurements, to check if there were any changes in the tree composition comparing 1921 and present. It is also interesting to see if any particular tree species are concentrated to a special area, and in that case why. To make a digitalisation of and to place the coordinates in the tree map, some fieldwork like collecting measuring points was needed. These points were used to fit the map into the right coordinate system. The coordinates were taken at trees that could be found both on the map and in reality. Within a ten metres radius every tree was measured regarding its diameter. In order to digitise the map it was needed in a digital format and was therefore scanned and saved as a TIF file to be used in ArcGIS9. Every tree and measuring point was digitised and buffers with a ten metres radius were created to be compared with the distribution of trees today. The trees were divided into four groups according to its diameter size; group I (15-29 cm), group II (30-59 cm), group III (60-89 cm) and group IV (>90 cm). A study of the forest’s rejuvenation was also made on every tree that had reached a height of 120 cm and that had a diameter of <10 cm to be compared to the rejuvenation coefficients of Lindquist from 1935. According to the diagrams (figure 26-29) beech was the dominant tree in groups I, III and IV in 1921. Group II was dominated by elm. Today groups I and II are dominated by elm, group III by beech and oak and group IV also by beech. Looking at the total amount of trees at the measuring points, you can see that elm has almost doubled while ash and beech have only increased with a few trees. Oak and the remaining trees have decreased with a couple of specimens. If you look at the rejuvenation of trees, that is the amount of young trees compared to the amount of older trees, you will find that the ash had the better coefficient in 1921 while the oak already then had the lowest rejuvenation rate. Today the elm has the fastest rejuvenation rate but it and all the other tree species have shown a major decrease in rejuvenation rate. The oak has apparently no rejuvenation today what so ever in the measuring points. The map showing the hydro geographical conditions was compared with the original map to see if there was any connection between the water depth and the tree distribution. A few connections were found, showing that the alder prefers to stand with the roots in water while beech and elm grow better on a non-saturated ground. In the end the oak has probably no chance of survival unless drastic measures are taken, probably at the cost of other species.

Swedish. Dalby Söderskog är belägen tio kilometer öster om Lund och har varit nationalpark sedan 1918. Växtligheten består av ädellövträd samt en rik vårflora av bland annat vitoch gulsippor och skånsk nunneört. Sommaren 1921 utfördes en taxering av skogen och en karta upprättades (figur 1). Kartan visar Söderskogens utbredning samt varje träd i densamma. Arbetet grundar sig på just denna karta men tar även hänsyn till andra taxeringar som gjorts under 1900-talet, speciellt den som utfördes 1935 då man här också har mätt upp och räknat Söderskogens yngre träd. Åren 1928-1936 utförde Lennart Lindquist även en hydrografisk undersökning rörande vattenförhållandena i Söderskogen. För att kunna göra en digitalisering och koordinatsättning av kartan krävdes en del fältarbete i form av att samla in punkter som kunde användas som passpunkter för digitaliseringen av kartan. Koordinaterna togs vid träd som gick att identifiera både på kartan och i verkligheten. Till detta användes en GPS inställd på koordinatsystemet Rt-90 Rikets nät. Inom en zon med en radie av tio meter mättes varje träds diameter i cm. För skärmdigitaliseringen behövdes kartan i digitalt format. Därför scannades den in och sparades som en TIF-fil för att sedan kunna användas i ArcGIS9. Samtliga träd och mätpunkter digitaliserades in och runt varje mätpunkt skapades en buffertzon, det vill säga ett område med viss radie, här tio meter, kring en mätpunkt där denna är i centrum. Alla träd inom buffertzonen räknades för att fördelningen av träden 1921 skulle kunna jämföras med fördelningen idag. Träden delades upp i olika storleksklasser beroende på diameter; klass I (15-29 cm), klass II (30-59 cm), klass III (60-89 cm) och klass IV (>90 cm). En studie av trädens föryngring gjordes också, och då räknades alla träd som nått en höjd av 120 cm samt hade en diameter <10 cm för att jämföras med Lindquists föryngringskoefficienter från 1935. Fördelningen av träden 1921 i mätpunkterna (se figurerna 26-29) var sådan att boken dominerade i storleksklasserna I, III och IV. Klass II dominerades av almen. Idag domineras klass I och II av alm, klass III av bok och ek samt klass IV av bok. När man ser till det totala antalet träd i mätpunkterna har almen nästan dubblats, medan asken och boken endast ökat med något enstaka träd. Ek och övriga träd har minskat med ett par stammar. Ser man till föryngringen av träd, det vill säga antal unga träd jämfört med antal vuxna träd, ser man att asken föryngrade sig bäst 1921 medan eken redan då hade en väldigt dålig föryngringstakt. Idag är det almen som har den största föryngringen men samtliga trädarter har minskat andelen unga träd markant och eken har ingen föryngring alls i mätpunkterna. Kartan över de hydrogeografiska förhållandena (figur 14) jämfördes med den ursprungliga kartan över Dalby Söderskog för att se om det fanns något samband mellan markvatten och trädartsfördelning. Man kan se att några trädarter föredrar speciella vattenförhållanden. Till exempel trivs alen bäst med att ha rötterna i vatten och växer inte alls på de torraste markerna, boken växer mest på de lite torrare ställena medan eken och asken verkar föredra ett mellanting. Aspen verkar föredra fuktigare mark medan almen trivs bättre på torrare mark. Troligtvis kommer eken att försvinna från skogen sedan de gamla träden fallit. För att bevara eken krävs drastiska åtgärder, förmodligen på bekostnad av andra arter. Söderskogen måste i så fall huggas ur ordentligt med jämna mellanrum för att ekarna ska få ljus och plats och för att föryngringen ska komma igång igen och fortsätta.