Viherukonkorento (Aeshna viridis) Suomessa : Nykytilanne, inventointi ja seuranta

Viherukonkorento (Aeshna viridis) on harvinainen sudenkorentolaji, joka on rauhoitettu ja arvioitu vaarantuneeksi lajiksi Suomessa. Ilman ELY-keskuksen lupaa lajin yksilöitä ei saa häiritä, pyydystää tai siirtää uusille alueille, eikä lajin lisääntymis- ja levähdyspaikkoja saa heikentää tai tuhota. Viherukonkorennon esiintyminen on Suomessa hyvin laikuittaista ja populaatioiden välimatkat toisistaan ovat suuria johtuen lajin tiukoista elinympäristövaatimuksista. Lajia esiintyy vain rehevissä ja happamuudeltaan neutraaleissa vesistöissä, joissa kasvaa sahalehteä (Stratiotes aloides). Viherukonkorentonaaraat munivat lähes yksinomaan sahalehtiruusukkeen lehdille. Lehtiruusukkeissa syntyvät toukat ovat suojassa kalojen ja muiden sudenkorentolajien saalistukselta. Viherukonkorentoja voidaan inventoida tutkimalla sahalehtikasvustoja ja etsimällä niistä aikuisia, toukkia sekä toukkanahkoja, tai ottamalla eDNA-vesinäyte sahalehtikasvustosta. Inventoinnin ensimmäinen vaihe on sahalehtikasvustojen kartoitus. Viherukonkorentoa tavataan todennäköisimmin laajoissa ja hyvinvoivissa kasvustoissa. Näistä kasvustoista valitaan isoimmat ruusukkeet, koska niissä on todennäköisimmin ja eniten viherukonkorennon toukkia. Sahalehtiruusukkeet nostetaan vedestä pois, niissä olevat sudenkorennontoukat määritetään, mitataan ja lasketaan, sekä lehtiruusukkeet punnitaan. Viimeiseksi toukat ja ruusukkeet vapautetaan varovasti takaisin samaan sahalehtikasvustoon. Sahalehti, ja samalla myös viherukonkorento, kärsii vesien rehevöitymisestä ja siitä johtuvasta umpeenkasvusta, tummumisesta sekä erilaisista vesistörakentamishankkeista. Vesistörakentamisen yhteydessä voidaan heikentää tai tuhota sahalehtikasvustoja esim. ruoppaamalla kasvustoja pois, mikä johtaa samalla viherukonkorennon lisääntymismahdollisuuksien heikentymiseen. Sahalehtikasvustoja voidaan paikallisesti elvyttää tekemällä lisää elintilaa raivaamalla muuta kasvustoa ympäriltä pois. Viherukonkorennon suojelussa tulisi suosia laajoja ja tiiviitä sahalehtikasvustoja, koska ne tuottavat kaikista eniten uusia viherukonkorentoyksilöitä. Viimeisenä suojelukeinona voidaan harkita sahalehtikasvustojen ja niissä olevien viherukonkorennontoukkien siirtoa uuteen paikkaan joko saman vesistön tai valuma-alueen sisällä olosuhteiltaan sopivaan paikaan. Siirtoistutukset ovat kuitenkin luvanvaraisia ja ne on dokumentoitava huolella. Viherukonkorento on Suomessa vähälukuinen ja ympäristön muutoksille hyvin altis laji. Sen hyvinvointi on tiukasti sidoksissa sahalehtikasvustojen määrään ja laatuun, joten lajin tulevaisuus on epävarma. Tulevaisuudessa tulisi tehdä koko Suomen kattava sahalehti- ja viherukonkorentokartoitus, joka ottaisi huomioon myös viherukonkorennon geneettisen monimuotoisuuden. Tämän lisäksi kaikkein arvokkaimmille sahalehti- ja viherukonkorentokohteille tulisi laatia hoito- ja seurantasuunnitelmat.

Den gröna mosaiksländan i Finland : nuvarande situation, inventering och övervakning Den gröna mosaiksländan (Aeshna viridis) är en sällsynt trollslända som är fridlyst/fredad och har bedömts som en hotad art i vårt land. Utan ELY-centralens tillstånd får individer av arten inte störas, fångas eller flyttas till nya områden och artens häcknings- och rastplatser får inte försvagas eller förstöras. Förekomsten av grön mosaikslända i Finland är mycket fläckig och avstånden mellan populationerna är stora, vilket beror på artens strikta krav på habitat. Arten förekommer endast i frodiga och neutrala vattendrag där vattenaloe (Stratiotes aloides) växer. Gröna mosaiksländans honor lägger sina ägg nästan uteslutande på vattenaloens bladrosett. Larverna som föds bladrosetten är skyddade från predation av fisk och andra trollsländearter. Grön mosaikslända kan inventeras genom att undersöka vattenaloevegetationen och leta efter vuxna, larver och larvskinn, eller genom att ta ett eDNA-vattenprov från vattenaloevegetationen. Det första steget i inventeringen är kartläggning av vattenaloevegetationen. Gröna mosaiksländan finns med störst sannolikhet i stora och friska bestånd. De största rosetterna väljs från dessa bestånd, eftersom de med största sannolikhet innehåller mest larver. Rosetterna lyfts upp ur vattnet, trollsländelarverna i dem bestäms, mäts och räknas och rosetten vägs. Till sist placeras larverna och rosetterna försiktigt tillbaka i samma vattenaloebestånd. Vattenaloe, och samtidigt även den gröna mosaiksländan, lider av övergödning och igenväxning, mörkare vatten och byggande i vattendrag. I samband med anläggande av vattendrag kan vattenaloesvegetationen försvagas eller förstöras, till exempel genom att växtligheten muddras bort, vilket också leder till en försämring av gröna mosaiksländans reproduktionsmöjligheter. Vattenaloebestånd kan förbättras? lokalt genom att rensa bort annan växtlighet runt dem. Breda och täta vattenaloebestånd bör föredras i skyddet av grön mosaikslända, eftersom de producerar flest nya individer. Som en sista skyddsmetod kan man överväga att flytta vattenaloebestånde och larver av grön mosaikslända i dem till en ny plats, antingen inom samma vattendrag eller inom tillrinningsområdet till en plats som har lämpligaförhållanden. Transplantationer kräver dock tillstånd och måste noggrant dokumenteras. Grön mosaikslända är en fåtalig art i Finland och mycket känslig för miljöförändringar. Dess välbefinnande är strikt kopplat till mängden vattenaloevegetation och deras tillstånd, så artens framtid är osäker. I framtiden bör en omfattande kartläggning av vattenaloe och grön mosaikslända genomföras i Finland, som även beaktar gröna mosaiksländans genetiska mångfald. Utöver detta bör en förvaltnings- och uppföljningsplan upprättas för de mest värdefulla platserna där vattenaloe och grön mosaikslända förekommer.

The greenhawker in Finland : current situation, inventory and monitoring The green hawker (Aeshna viridis) is a rare dragonfly species that is protected and has been assessed as endangered in Finland. Without a permission from the Centres for Economic Development, Transport and the Environment (ELY Centres), individuals of the species must not be disturbed, caught or moved to new areas, and it is forbidden to harm or destroy their breeding and resting sites. The distribution of the green hawker in Finland is very patchy and the distances between populations are large, due to the species' strict habitat requirements. The species only occurs in lush and neutral water bodies where water soldier (Stratiotes aloides) is present. Green hawker females lay their eggs almost exclusively on the leaves of water soldiers. Larvae living in the rosettes of the water soldier plants are protected from predation by fish and other dragonfly species. The green hawker can be inventoried by examining the water soldier vegetations and searching for adults, larvae, and larval skins, or by taking an eDNA water sample from the water soldier vegetation. The first stage of an inventory is the survey of water soldier plants. The green hawker is most likely to be found in large and healthy water soldier patches. The largest rosettes are selected from these populations for two reasons: they are the most likely to contain green hawker larvae, and they contain the biggest number of them. The rosettes are lifted out of the water, the dragonfly larvae found in them are identified, measured, and counted, and the rosette is weighed. Finally, the larvae and rosettes are carefully released back into the same water soldier patch. The water soldier, and hence the green hawker as well, suffers from eutrophication, darkening of the waters and various waterway development projects. During waterway construction, water soldier patches can be weakened or destroyed, e.g. by dredging, which can also lead to reducing the reproduction possibilities of the green hawker. Water soldier growths can be revived or restored locally by clearing more potential habitat by dredging or removing surrounding plant material. Wide and dense water soldier populations should be preferred in the protection of the green hawker, because they produce the greatest number of green hawker individuals. As the last means of protection, it is possible to consider relocating water soldier patches and the green hawker larvae in them to a new site, either within the same water body or within the same drainage area that is suitable for the plant. However, relocating the plant is subject to permission and it must be carefully documented. The green hawker is rare in Finland and very susceptible to environmental changes. Its reproduction success is strictly linked to the quantity and quality of the water soldier plant, hence the future of the species is uncertain. In the future, a comprehensive survey of the water soldier and green hawker should be carried out, which would also consider the genetic diversity of the green hawker. Moreover, a management and monitoring plan should be drawn up for the most valuable sites of the water soldier and green hawker.