Riskfaktorer för fosforförluster samt förslag på motåtgärder i tre avrinningsområden inom pilotprojektet Greppa Fosforn

allemand. Tre jordbruksdominerade avrinningsområden (N33 i Halland, E23 i Östergötland och U8 i Västmanland) ingår sedan 2007 i pilotprojektet Greppa Fosforn. Projektet är ett samarbete mellan lantbrukare, rådgivare, länsstyrelser, Jordbruksverket samt SLU, och syftar till att utveckla ett arbetssätt för att på effektivaste sätt minska fosforförlusterna från jordbruket inom ett avrinningsområde och praktiskt prova om de åtgärder vi känner till i dag kan påverka fosforförlusterna från åkermarken. I denna rapport redovisas ett delprojekt där ett antal riskfaktorer för fosforförluster har identifierats i de tre pilotområdena och förslag på åtgärder har tagits fram. Delprojektet har genomförts som en expertbedömning i grupp med områdessamordnaren för respektive pilotområde samt forskare vid SLU. Som underlag har gruppen haft redan tillgängliga data från undersökningarna i pilotområdena samt modellerade kartor över risker för ytavrinning, erosion och stillastående vatten som tagits fram inom delprojektet. För bedömningen av risker togs en matris fram med tänkbara riskfaktorer som gruppen värderade. På samma sätt gjordes en matris med åtgärder som bedömdes. Både risker och åtgärder delades in i tre grupper, sådant som rör (1) odling och växtföljder; (2) fältets egenskaper; samt (3) förhållanden i vattendraget. Resultaten visade att i pilotområdet i Västmanland var ett flertal av riskfaktorerna åtgärdade medan det återstår en del arbete i de två andra områdena. Riskfaktorer i pilotområde N33 (Halland) och i pilotområde E23 (Östergötland) är fält med begränsad genomsläpplighet i marken och dräneringssystem med nedsatt funktion. Här föreslås åtgärder för att förbättra markens struktur som justering i jordbearbetningsstrategin, alvluckring, ändrade växtföljder, strukturkalkning men också underhåll av dräneringssystem. I samtliga pilotområden bör stallgödsling av fält med höga fosfortal i marken undvikas. Något som också uppmärksammades var förekomsten av branta bäckkanter som lätt kan eroderas. I samband med dikesrensning bör bäckkanterna släntas av så att lutningen minskar och en skyddande grässvål kan etableras. En skyddszon bör också anläggas så att plöjning nära bäckkanten förhindras, vilket skulle minska risken för ras vid ytavrinning. Vegetationsfilter bör även anläggas kring ytvattenbrunnar och på åkermark där det ofta är stående vatten. I delprojektet ingick inte att kvantifiera storleken i påverkan av olika riskfaktorer och inte heller i de föreslagna åtgärdernas effekt. Därmed har inte heller kostnadseffektiviteten i åtgärderna bedömts. Vi ser dock att arbetssättet skulle kunna användas generellt av lantbrukare i landet för att göra en självvärdering av riskfaktorer och tänkbara åtgärder på den egna gårdens mark. Det skulle vara ett effektivt sätt att lokalisera riskområden och möjliga åtgärder i landskapet. Om dessutom många av de mer enkla åtgärderna genomförs kan det ha stor betydelse även om effekten av varje enskild åtgärd inte är helt känd. Att lantbrukaren själv har gjort bedömningen av sin mark är av största vikt i ett effektivt åtgärdsarbete.