Skogscertifiering som instrument för förbättrad skogsskötsel inom det enskilda privata skogsbruket

Немецкий. I spåren av internationella och nationella miljöpolitiska diskussioner har en stor del av den svenska skogsmarken kommit att skogscertifieras enligt någon av de standarder som utvecklats sedan början av 1990-talet. Skogscertifieringen av ett uthålligt skogsbruk förordar ett ansvarstagande för vår miljö, ett socialt ansvarstagande, en uthållig produktion och ett livskraftigt bruk av skogar både med avseende på ekonomi, ekologi och sociala aspekter. Drygt 10,4 miljoner hektar är i dag skogscertifierade enligt FSC (Forest Stewardship Council; http://www.fsc-sverige.org/Statistik/CertifikatSverige/tabid/88/Default.aspx) och knappt sju miljoner hektar enligt PEFC (Programme for the Endorsement of Forest Certification schemes; http://www.pefc.se ). Detta gör Sverige till det mest skogscertifierade landet i Europa. Medan det framför allt är de stora markägarna som anslutit sig till FSC utgör PEFC det främsta alternativet för skogsägare med mindre och medelstora fastigheter (familjeskogsbruket), skogsentreprenörer samt köpsågverken. Det finns dock inget formellt hinder för en liten skogsägare att välja FSC-standarden och vice versa, och på senare tid har även ett antal stora skogsägare anslutit sig till PEFC. För stora skogsägare, entreprenörer och virkesorganisationer som uppfyller FSC- respektive PEFC-standarden utfärdas direktcertifikat, medan gruppcertifikat utfärdas för paraplyorganisationer (exv en skogsägarförening) med anslutna mindre skogsägare, entreprenörer och virkesorganisationer. Skogsägare som gruppcertifierar sitt skogsbruk tecknar ett avtal om skogscertifiering genom FSC respektive PEFC med en paraplyorganisation. Genom avtalen förbinder sig skogsägaren att följa den gällande skogsbruksstandarden som bl a innebär att minst 5 % av skogen avsätts för att skapa höga naturvärden i framtiden. För PEFC skogscertifiering gäller vidare att skogsägare med mer än 20 ha produktiv skogsmark skall upprätta och följa en s k Grön skogsbruksplan. Sammantaget innebär de åtaganden som görs inom ramen för skogscertifieringen förändringar i skogsbruket som reducerar de potentiella avverkningsnivåerna jämfört med tidigare skogsbruksprinciper (Lundström et al 1997, Skogsstyrelsen 2000, Jacobsson 2002). Enligt Eriksson et al (2006) kan en anpassning till FSC-standarden på all skogsmark i Sverige medföra en betydande minskning av virkesutbudet om inte skogsägarna genom avsevärt höjda virkespriser motiveras att investera i eller vidta sådan produktionshöjande åtgärder som ryms inom skogscertifieringsstandarden. Även om FSC standarden uppfattas som något mer krävande än PEFC, är resonemanget giltigt för båda skogscertifieringssystemen. Intressant i sammanhanget är att exempelvis Södra skogsägarna, som framgångsrikt lanserat PEFC bland sina medlemmar använder högre virkespris till skogsägaren som ett av ”försäljningsargumenten” (Ek 2004). Enligt Ek (2004) är det också prisskillnaden mellan skogscertifierat och icke-skogscertifierat virke som gjort att flest skogsägare inom Södra valt att låta skogscertifiera sig. Samtidigt kan de Gröna skogsbruksplanerna, som är en central komponent i skogscertifieringen för skogsfastighet > 20 ha, utgöra ett verksamt medel för en mer planmässig och produktionshöjande skogsskötsel. Detta kan i sig höja avverkningsbenägenheten och öka det faktiska utbudet av skogsråvara. Det är också detta som används som bärande argument i marknadsföringen av de Gröna skogbruksplanerna. ”Det finns en metod som kan förena ett effektivt skogsbruk med hög avkastning med naturhänsyn. Det kallas grön skogsbruksplan. En sådan plan är en investering för framtiden.” (http://www.sodra.com/sv/verksamheter/Skogliga-tjanster/Gron- skogsbruksplan 2007-11-15). Vilka skogsägare är det då som valt att skogscertifiera sina skogsfastigheter och på vilket sätt har detta faktiskt påverkat skogsbruket på de enskilda fastigheterna? När Ek (2004) i en attitydundersökning av Södra skogsägarnas medlemskår, jämfört de som låtit skogscertifiera sina skogsfastigheter med de som inte skogscertifierat sina innehav, har han funnit en rad intressanta skillnader. Medlemmar med skogscertifierade skogsinnehav är i genomsnitt något yngre och har avsevärt större skogsfastigheter. I förhållande till medlemskåren som helhet är män och åbor något överrepresenterade bland de skogscertifierade. Mest intressant är dock att majoriteten av de skogscertifierade menar att skogscertifieringen inte påverkat deras sätt att bruka skogen. Liknande resultat har redovisats av Söderkvist (2002) i en mer generell attitydundersökning. Farhågorna om minskade avverkningsvolymer i enlighet med exv den Eriksson et al’s (2006) scenarioanalys kan därmed ifrågasättas. Å andra sidan finns också anledning att, av i första hand metodmässiga skäl, vara mycket försiktig med tolkningen av resultaten i de genomförda attitydundersökningarna. De ena skälet är att antalet tillfrågade skogsägare är relativt litet, det andra skälet är att man kan befara att de som valt att låta skogscertifiera sitt innehav har gjort det utifrån föreställningen att de redan innan bedrev ett skogsbruk som förenade naturhänsyn och ekonomisk avkastning. Man får heller inte glömma att det finns olika intressen och motiv till att bejaka skogscertifieringen. Enligt Klingberg (2003) kan orsakerna till skogsägarens/skogsföretagets intresse för skogscertifiering hänföras till tre motiv. I) Det kan utgöra ett verksamt instrument för förbättrad skogsskötsel i såväl ekologiskt, ekonomiskt som socialt avseende. II) Det kan ses som ett som ett instrument för kommunikation med företagets kunder och/eller konsumenter i vid bemärkelse. III) Det kan ingå i ett maktspel om marknader och/eller inflytande avseende skogsbrukets.