Kompensation för miljöpåverkan vid kustexploatering – dagens tillämpning av ekologisk kompensation och särskild fiskeavgift samt möjlig vidareutveckling

Немецкий. Kustekosystemen är mycket viktiga för både biologisk mångfald och ekosystemtjänster, men påverkas samtidigt negativt av ett kontinuerligt ökat nyttjande av kustzonen för boende och olika verksamheter. Ekologisk kompensation är ett förvaltningsverktyg som syftar till att gottgöra oundviklig skada på naturmiljöer, exempelvis arter, naturtyper, ekosystemfunktioner och upplevelsevärden, i samband med mänsklig verksamhet. Verktyget har dock hittills använts i mycket begränsad omfattning i grunda kustmiljöer.Inom projektet ECOCOA, finansierat av Naturvårdsverket, har vi fokuserat på att utvärdera förutsättningarna för ökad användning av ekologisk kompensation i kustområden, som ett av flera verktyg som kan stöda miljövården. Projektets slutrapport (Bergström m.fl. 2021) ger en övergripande bild av samtliga resultat, medan vi i föreliggande rapport ger en fördjupning av de mer konkreta problem som kan uppstå vid handläggning av miljöärenden i förvaltningen, och möjliga lösningar på kort och lång sikt. Rapporten riktar sig i första hand till handläggare som vill utveckla tillämpningen av ekologisk kompensation vid vattenverksamhetsärenden, till tekniska råd vid markoch miljödomstolar, samt miljökonsulter och andra som kan behöva insyn i hur ekologisk kompensation kan användas och vidareutvecklas inom svensk kustmiljöförvaltning. I rapporten återger vi hur man hanterar ekologisk kompensation i svenska kustområden idag, till exempel hur handläggare arbetar med att mäta skada och bedöma omfattningen av kompensationsbehov. Vi beskriver även problematiken med småskaliga anmälningspliktiga ärenden, där den sammanlagda påverkan från många små exploateringar ger upphov till betydande förluster av biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Slutligen beskriver vi hur den så kallade särskilda fiskeavgiften, som syftar till att tillvarata fiskeintresset i samband med vattenverksamhetsfrågor, tillämpas idag, samt analyserar hur beräkningsgrunderna skulle kunna utvecklas för att stärka användningen av ekologisk kompensationen som verktyg. Vår sammanställning och utvärdering utgår från ett generellt ramverk som utvecklats inom ECOCOA för att skatta skada och identifiera kompensationsbehov. Ramverket baseras på en kaskadmodell, som visar kopplingar mellan ekosystemets struktur, funktion, ekosystemtjänster och nyttigheter för människor. Modellen kan användas för att synliggöra hur verksamheter påverkar arter och livsmiljöer och vilka kostnader och förluster detta medför. Ramverket kan även användas för att bedöma i vilken omfattning en föreslagen åtgärd faktiskt kompenserar för de förluster som verksamheten innebär.Här följer en kort sammanfattning av resultaten som presenteras i rapporten: • En enkätundersökning riktad till aktörer inom kustförvaltningen visar att ekologisk kompensation i praktiken tillämpas mycket sällan inom kustmiljöförvaltningen idag, och att det finns ett stort behov av att ta fram riktlinjer för dess tillämpning, som stöd till handläggare, konsulter, domstolar och andra aktörer. På en mer generell nivå omfattar detta även ett behov av att förbättra kunskapen om restaureringsmetoder samt att ta fram metoder för värdering av skador på naturvärden. Det finns även ett behov av resurser för Sammanfattning 6 handläggare i form av tid och stöd för att tillämpa ekologisk kompensation i kustförvaltningen. • En utvärdering av befintliga domslut för ett antal tillståndspliktiga (dvs. storskaliga) vattenverksamhetsärenden visar att biologisk mångfald och ekosystemtjänster mycket sällan beaktas på ett sätt som är i linje med Sveriges åtaganden inom till exempel konventionen för biologisk mångfald och EU:s biodiversitetstrategi, där en bärande princip är att ingen nettoförlust ska ske. Det finns ett förbättringsutrymme som borde kunna mötas direkt genom en ökad kunskapsdelning mellan aktörer, och en förbättrad praxis gällande tillämpning av ekologisk kompensation. Samtidigt uppstår flera mer komplexa frågor som berör till exempel behovet av en gemensam fysisk planering och identifiering av lämpliga kompensationsåtgärder, där ett kunskapsbyggande behövs. • Småskalig kustexploatering, exempelvis bryggbyggen och små muddringar, är en särskilt utmanande fråga. Enskilda små ingrepp är anmälningspliktiga (dvs. sällan tillståndspliktiga), och trots att det vid handläggningen av dessa ärenden ställs krav på miljöhänsyn kan det ofta inte bedömas som skäligt att kräva att exploatören själv utför ekologisk kompensation. Den sammanlagda påverkan av dessa många små ingrepp är dock betydande, och det är angeläget att utforma ett system där även småskalig vattenverksamhet kompenserar för sina miljökostnader. Vi undersöker hur ett system för ekologisk kompensation som även omfattar småskalig exploatering skulle kunna se ut, i relation till konceptet habitatbanker eller kompensationspooler, där exploatören kan bidra ekonomiskt till habitatrestaureringar i stället för att själv utföra dem. • Den särskilda fiskeavgiften syftar till att kompensera för skador från vattenverksamheter på fisket och skulle kunna betraktas som ett förvaltningsverktyg för kompensation av en viss typ av förlust. I rapporten utvärderar vi hur det rådande fiskeavgiftssystemet fungerar och utforskar hur det kan fungera ur ett kompensationsperspektiv, samt ger förslag på hur beräkningsmodellen kan utvecklas.Sammantaget finns det ett stort behov av att utveckla ekologisk kompensation som ett av de verktyg som kan bidra till att motverka den allt snabbare förlusten av biologisk mångfald och ekosystemfunktioner. Parallellt behövs ytterligare åtgärder för att stärka skyddet av de känsligaste livsmiljöerna i kustzonen, eftersom bevarande av fungerande livsmiljöer är att föredra som ett mer kostnadseffektivt verktyg än restaurering av störda miljöer.