Paleomagnetism of Dolerite and Gabbro from the COSC-2-Borehole in Central Jämtland, Sweden | Paleomagnetism hos dolerit och gabbro från COSC-2-borrhålet i centrala Jämtland, Sverige

Earth’s magnetic field has existed for most of geological time, and its variations are recorded as remanent magnetization in rocks. Paleomagnetic studies allow reconstructions of paleocontinental movements and tectonic events. The Fennoscandian Shield in central Sweden exposes Precambrian basement rocks and associated intrusions which are essential for understanding the paleogeography of Baltica. This study examines whether primary remanent magnetization of rock samples from the COSC-2 drill hole are applicable for reconstructing the position of Baltica during the Proterozoic. Alternating Field (AF) demagnetization procedures along with Principal Component Analysis (PCA) successfully isolated stable magnetic components. Dolerite and gabbro samples from the drill core revealed a consistent southern hemisphere magnetization, which indicates that Baltica was positioned at southern latitudes during the Proterozoic. These observations are significant as they contribute to ongoing paleogeographic reconstructions of Baltica.

Jordens magnetfält har existerat för mestadelen av geologisk tid, och dess variationer är bevarade som remanent magnetisering i bergarter. Paleomagnetiska studier möjliggör rekonstruktioner av paleokontinentala rörelser och tektoniska event. Den Fennoskandiska skölden i centrala Sverige exponerar prekambrisk berggrund med intrusioner som är avgörande för förståelsen av Baltikas paleogeografi. Denna studie undersöker huruvida primär remanent magnetisering i bergartsprover från COSC-2-borrhålet kan tillämpas för att rekonstruera Baltikas position under proterozoikum. Alternating field (AF) avmagnetiseringsmetoder tillsammans med Principal Component Analysis (PCA) isolerade framgångsrikt stabila magnetiska komponenter. Dolerit- och gabbroprover från borrkärnan visade en konsekvent magnetisering på södra halvklotet, vilket indikerar att Baltika var belägen på sydliga breddgrader under proterozoikum. Dessa observationer är betydelsefulla eftersom de bidrar till pågående paleogeografiska rekonstruktioner av Baltika.